Fredag den 29 Juli
I går var jag åter och arbetade på sjukhuset. Inte som sjuksköterska utan mer som "taxi-driver", jag hämtade b l a nr 25, 71, 79 och 81 dvs patienterna på LW3 (var lika med avdelningen på vån 3, eller från Ward 2 alt. Ward 3. Förde dem i rullstol till sjukgymnastiken. Efter sjukgymnastik alt. behandl. tog jag åter pat. tillbaka till deras respektive avdelningar.
Under två timmars tid var det skytteltrafik fram och tillbaka. Tala om att det försvann massor av bensin (vatten) för jag kände hur svetten rann efter ryggraden, längs hårbotten, ner på halsen och på pannan.
Även oljan (kalorier) minskade nog en hel del och det är ju perfekt, för när vi var hemma i Sverige blev det ju ett relativt högt uppsving av den varan.
Det där som är så gott finns ju i massor hemma, godis i lösvikt, kaffebröd, ost, leverpastej med inlagd gurka, kalori-rika middagar med efterrätt är ju inte nödvändigt men ack så härligt med dessa smakupplevelsen när det kommer in i munnen, man njuter en stund och när det är uppätet så upptäcker man att det kanske inte var så bra för hur som helst så sitter resultat av det goda runt midjan!
Då gäller det att inte fortsätta på den vägen utan bryta mönstret och börja träna. När jag inte kan träna el spela golf nu p g a revbensskadan så har jag hittat den perfekta motionsformen som taxi-driver . Nytta med nöje, jag förlorar kalorier och träffar härliga människor på köpet, samtidigt som de får ovärderlig hjälp av b l a mig. Trots att det inte blir samma sak med patienterna som när jag är ute med min kompis Doina där det blir både walk and talk så finns det faktiskt också annat i livet som inspirerar en och gör en glad.
Bland dessa fattiga människor verkar det inte finnas någon missunnsamhet över att en del människor kan göra roliga saker i livet, jobba gratis OM MAN VILL,( när man vill), utan de tar tacksamt emot all hjälp de kan få!
Bara det där med att se Steven, en gammal man som själv går lite ostadigt men ändå hjälper till att skjutsa patienter i rullstol. Jag vet inte ännu om han arbetar som volontär eller bara kommer dit ändå. Han är iaf också en gentleman visade det sig då han öppnade dörren för mig och sa med ett leende, I am your door-man, man kan inte annat än känna värme i hjärtat av ett sådant beteende och bara det gör en verkligen glad.
Eller en del patienters nyfikna pigga ögon som följer en vart man går. Är nog exotisk i deras ögon eller vad tror ni? Jag ser att jag gör dem glada och det gör mig också glad.
I varje fall känner jag att jag trots att jag inte för närvarande använder min sjuksköterskekompetens njuter av tillvaron.
OCH det är ju som ni vet ´få sjuksköterskor som kan jobba och ändå fortsätta att ha välskötta händer och vackra målade naglar!´Inte sant??!!
OCH det är väl ingen som missunnar mig att fortsätta ha vackra händer och naglar??? Eller att jag har den möjligheten att kunna välja och njuta av tillvaron även om det är en kort tid i ens liv!