Tisdag den 7 Juni
Idag var det min första dag som volontär på Kwong Wai Shiu Hospital. Ett sjukhus som har varit verksam i hundra år.
Det är ett sjukhus för fattiga. I Singapore har man inte någon pension el. subventionerad sjukhusvård, normalt är det barnen som ombesörjer att föräldrarna får det bra och betalar vad det kostar om personen själv inte har råd. Vill inte barnen hjälpa till eller de inte har några barn så blir det så att säga fattigvård. Det här sjukhuset överlever p g a att många ställer upp frivilligt både som volontärer och med gåvor. Normalt kostar vården 60 SD/dag ca 300 kr. Kan personen betala det så är det bra. Har de inte råd så betalar de bara lite eller inget alls. Läkare kommer en gång i veckan och ser över alla patienter. Där finns dagvård, terapi och Kinesiskt medical centre. För att få akupunktur eller annan behandling betalar man mellan 2-8 SD ca 10-40 kr. Där tar de även emot fattiga personer utifrån. Måttot är att alla ska kunna få hjälp.
På sjukhuset finns en blandning av diagnoser. Cancer -patienter, stroke, dementa men även hemlösa. Salarna är som i filmen, långa och patienterna ligger på rad. Det ryms ca trettio stycken i rummet, män och kvinnor är delade, männen till vänster och kvinnorna till höger. De ligger utan skynken eller vägg emellan. Inte något privat här inte! Men ändå fantastiskt att de kan få vård trots fattigdom i ett land som Singapore.
Min dag där var kort, skulle vara mellan kl. 13-17. Började på terapin med att hjälpa till vid sjukgymnastiken, sen var det utdelning av saft och Dimsam (kinesisk rätt) som Sing Tel (telefonbolag) bjöd på. De bjöd också på underhållning, en underhållning som skulle ha passat bättre för småbarn. De använde nämligen pappersdockor på pinnar som de viftade med till musik inspelat på band. Efter det blev det ny underhållning av barn. Det är kul att se så många som kommit för att underhålla de gamla.
De flesta patienterna talade Mandarin (kinesiska språket) men det gick ju att använda sina händer och de förstod yes, no och good.
Jag träffade en person i rullstol,( Vincent) en man som fått en stroke för sex månader sedan, han var förlamad på vänster fot och hand men hade inga problem med minnet eller talet och han pratade engelska. Vi pratade en hel del och Vincent kallade mig Florence Natingale, han förklarade för personalen att det bara var vänner som fick kalla honom vid namn, tydligen tyckte han att jag var hans vän för han ville att jag skulle använda hans förnamn. Han ville även veta när jag skulle komma nästa gång.
Det var en rolig och annorlunda eftermiddag i Singapore.
