Sista tiden i Singapore

Torsdag den 27 Oktober
Idag kommer gubbarna som ska packa ner vårt hem i kartonger för att transporteras "over seas" till Köpenhamn.
Ja, det känns konstigt att vara i packartagen, att två år försvunnit i rask takt, kan inte fatta, tänk två år!
Köpenhamn blir nämligen vår nästa hemort under några år då Hasse kommer att verka som chef för Toyota Nordic.

Vi har under den sista tiden rest en hel del, vill ju hinna se så mycket som möjligt då vår tid här nere snart var till enda.

Det blev Bangkok över en långhelg i början av Oktober. Den stan kan man göra hur många gånger som helst.
Det blev en heldagsutflykt ut till landet för att få uppleva den speciella atmosfären på floating market, en marknad längs floden, där de b la gjorde mat direkt i båten, de grillade tex. prawn:s direkt på en liten grill, serverade på papperstallrikar med lite sås. Billigt och jätte-gott. Där var stånd på stånd med massor av specialiteter, godis, kläder och förstås massor av turister.
Två veckor senare bar det av till Manila i Filippinerna för vidare flyg till ön Boracay.
Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss för vi blev strandsatta i Manila p g a att en tyfon drog över Boracay den dan vi skulle flyga över. Så vi fick göra Manila en extra natt och det var väl inte fel det heller. Vi fick se en stad med massor av fattigdom. Människor boende i ruckel. Tiggande människor. Vi hade en chaufför (ordnad från Toyota) som tog oss runt, han sa när jag vevade ner rutan för att ta lite kort när vi stannade till vid rödljus: Stick inte ut kameran utanför bilen, det kan komma någon och rycka den av dig. Det var man ju inte van vid precis att man inte ens kunde veva ner rutan. I Singapore kunde jag hänga handväskan på stolsryggen ute på restaurang utan att ens fundera på att den skulle bli stulen. Det är skillnad på Asien och Asien!
Vi kom en dag senare än beräknat till Boracay, en härlig ö med lång vit sandstrand, fantastisk snorkling, härliga restauranger, vänliga människor och humana priser. OCH som det vanligtvis brukar vara, strålande sol, så strålande att efter en dag kunde man se två inte så klädsamt röda stoppljus vandra runt för att utforska ön.

Vi har hunnit med att ha en utflyttningsfest hemma i lägenheten för våra icke svenska vänner, där maten bestod av Svenskt smörgåsbord. Allt går ju inte att få tag på här nere men Ikea har en hel del. Det blev i a f en lyckad kväll och jag var trött men nöjd.
Vet ni i Singapore är det mycket populärt med att äta grillade kycklingvingar och Ikea har tydligen de bästa i stan.

Sista dagarna har verkligen varit hektiska, Hasse och jag har varit ute på massor av avskedsmiddagar, Jag har försökt att spela golf så mycket som möjligt, packat, slängt, försökt att rensa bort allt onödigt. Klippt och kastat alla våra fina blommor. De blommor som var för fula eller för stora för att ge bort.
En förkylning mitt upp i allt gör inte saken bättre. Men vad gör det? Jo, en sak gör det, om man är trött så blir inte saker precis som vanlig inte.
Vi drog nämligen ut i går kväll för att äta, trötta efter en hektisk dag med golf på Ponderosa golfbana i Malaysia, packning inför flytten, packning inför vår långresa innan avresa till Europa (vi åker nämligen till Austalien på lördag).
Väl hemma efter middagen skulle nyckeln upp ur väskan MEN i väskan fanns ingen nyckel, den satt kvar i dörren till vår lägenhet, man måste alltid ha nyckel med ett nyckelkort på för att överhuvud taget kunna komma in till vår lägenhet från hissen och bakdörren är ju alltid låst. Vad göra??? Fick till sist tag i min städerska, som tur var hade hon nyckeln kvar. Ta en bilatur på en halvtimme till Woodland, hämta nyckeln för att sen trötta ta oss tillbaka hem igen.
Och som jag trodde, jag hade inte låst för nyckeln satt så fint på plats i nyckelhålet!
Ja, Ja. man är väl inte helt perfekt, eller hur ; ).

Idag är sista dagen i lägenheten för vi bor på hotel Mandarin Orchard de två sista dagarna då alla våra saker packas.

I morgon kväll har våra icke svenska vänner farwell party för oss. Ska bli kul. Sen är det bara att avsluta alla kontrakt och lämna tillbaka nycklarna till hyresvärden.

Och en ERA i ens liv är till enda!

Två intensiva veckor

Tisdag den 20 september
September ja, vad fort tiden går men vad mysigt det är att ha haft sina barn på besök här nere under ett par veckor .
Dagarna rasar iväg och man hinner inte, eller rättare sagt orkar inte sätta sig vid datorn och skriva.
Det blir ju ett helt annat liv under dessa veckor. De vill ju göra allt de inte hann med vid förra besöket och jag har numera lite bättre koll på vad som är värt att se här nere nu efter nästan två år så nu är det lite lättare att rensa bort turistfällorna.

Vi tog en tripp upp med bil till Kuala Lumpur. En resa på ca trettiofem mil. Stannade där i två nätter. Shoppade lite,( b l a. några snygga väskor), ni vet, väskor och skor har ju någon sorts speciell dragningskraft till oss kvinnor ; ).
Vi fick den här gången möjlighet att komma upp i Petronas Tower. Ett av KL:s turistattraktioner. Vackert att beskåda på utsidan men inget märkvärdigt att ha varit uppe i.
Vi fortsatt vår resa till ett mycket mer attraktivt område, nämligen Cameron Highland. Ca tjugo mil norr om KL. Ett bergslandskap med fantastiska vyer, massor av the- odlingar.
Planen var besök på en av odlingarna och sen också en vandringstur ut i vildmarken.
Det blev the och skones med marmelad, (supergott) på en av odlingarna. Det blev besök på ett fjärils- farm, en marknad med inhemska handgjorda saker och kläder. (Där blev det inköp av några snygga halsdukar). Vi hann med mycket men tracking var det över huvud taget inte ens att tänka på för regnet stod som spön i backen. Att gå på djungeltur i eller efter tropiskt regn är ju ingen hit precis. Men resan vi gjorde kan jag verkligen rekommendera.

Golfen har legat lite i träda när vi haft Sandra och Magnus här. Ok lite golf blev det ju och båda gångerna spelade vi i Malaysia. Mange och Sandra hyrde klubbor, (något åldriga men ändå ett gäng klubbor). En klubba gick av nere vid huvudet, men sådant får man räkna med här i Asien!
Man kan inte räkna med Europeisk standard.

Det var ett tråkigt farväl när de lämnade Singapore men det känns ändå bra att det inte dröjer så länge till nästa gång vi ses.

Kram på er alla våra kära barn. VI SES SNART IGEN

Hospital

Måndag den 29 Augusti
Idag har jag varit och arbetat igen på sjukhuset.
Jag blev tillfrågad i förra veckan om jag ville börja med massage och lite sjukgymnastik på de avdelningar där patienterna inte kan komma ner till rehab centre. Så klart jag ville!
Kul att jag är uppskattad och att jag får förtroendet att arbeta lite självständigt på avdelningarna.
En sjukgymnast följde med mig i början och informerade sjuksköterskorna på respektive avd. om vem jag var och visade mig hur jag skulle göra. Hon skrev upp numren på patienterna (här fick jag inga namn utan bara ett nummer på sängen där pat. låg.)
Sen var det bara att sätta igång. Det var fattiga, gamla, en del dementa kvinnor. På en avd. hade de en lotion för alla patienter, ingen speciell tanke på hygien här inte! Men det var bara att använda krämen som fanns och om jag överhuvud taget skulle kunna massera behövdes det ju en kräm. Det var ju tur att det fanns skyddshandskar som jag kunde använda och också byta efter varje patient.
Det var en härlig känsla att se hur musklerna i ansiktena och kropparna slappnade av av behandlingen. Se dessa gamla troligen tidigare hårt arbetande kvinnor njuta om än för en kort stund. En av kvinnorna (95 år gammal, det stod åldern på väggen) pratade med mig, jag förstod inte vad hon sa men hon tog tag i båda mina händer och kysste dom. Det var väl bevis nog för att hon tyckte att min behandling var ok, eller hur?
Tänk vad lite närhet kan göra så mycket.

Tävling

Söndagen den 21 Augusti
Idag var det golftävling ( mens and ladys medal) . Hasse spelade med herrarna och jag spelade då förstås med damerna. En sak som jag alltid har funderat över är, hur kan det vara så svårt att spela en bra runda när det är tävling??? I varje fall gäller detta mig.
Jag spelade urdåligt idag, hade nämligen bara 18 poäng, visserligen har jag en revbens faktur men den kan jag inte skylla på för jag spelade superbra i går, hade då 37 poäng med en netto score på 71 slag på på mitt handicap som i dagsläget är 18,1.
Men igår var det ju ingen tävling. Varför, varför, jag bara frågar mig det! Igår gick allt min väg, bollarna var långa, gick upp på green, puttarna var fantastiska, lång-puttar rullade fint in i hålet.
Idag åkte bollarna i vattnet och vi ska inte ens tala om mina puttar, treputt, hemskt när man helst ska ha max två men helst bara en. Ett bra golfslag och bollen for långt men åt fel håll, träffade träd och kom nästan tillbaka till utslagsplatsen. Om jag varit ett litet barn idag skulle jag slängt mig ner på marken och skrikit och sparkat med benen av ilska men det skulle väl se mycket märkligt ut eller hur?? Jag är ju vuxen inte sant!
Det är bara att glömma dagens golftävling, nästa tävling går av stapeln på tisdag. Vi får hoppas på en bättre runda då.
För Hasse gick det något bättre då han slutade på 28 poäng.

Vietnam

Måndag den 15 Augusti
Idag är det en sådan där tråkig, regntung dag.
Efter att ha konstaterat att det inte blir någon walk and talk dag idag med min vän Doina så är det väl bara att lägga ner lite energi på datorn i stället.
Ok, liten utflykt har jag ju redan hunnit med idag. (Har just varit fixat mina fötter.) Vi bor ju centralt och om man inte vill gå ner på stan så har vi bussen precis utanför vårt Condo. (Vilket är perfekt en regnig dag som idag.) Man kliver på bussen utanför dörren, åker tre hållplatser ner till centrum och stannar utanför dörren till Far East Plaza till min pedikyrist. Bekvämt, eller hur? Att åka buss tre hållplatser är billigt, det kostar bara 70 cent = ca 3.80 kr.
Det är ju tur att regnat kom idag och inte under helgen som var för vi kunde spela golf båda dagarna. Spelade en dubbel runda,
(36 hål) på söndagen, jag hade ju så mycket att ta igen då jag inte kunnat spela p g a revbensfrakturen. Det blev också en trevlig återföreningsmiddag med våra vänner Pierre, Christer, Sabine och Christoph ute på Changi coast, ett trevligt område med några få restauranger inte långt från vår golfbana.

Förra helgen tillbringade vi i Vietnam, närmare bestämt i Hanoi.
Hanoi är verkligen en annorlunda och livlig stad. Här var trafiken som ett ordnat kaos. I broschyren jag läste innan resan stod det hur man skulle ta sig över en trafikerad gata utan att bli påkörd. Man skulle gå försiktigt men bestämt.
Så det var bara att trava ut i gatan, lugnt och bestämt, parera mellan bilar, mopeder och motorcyklar (i början kändes det som om det skulle vara ett under om man överlevde den här helgen, trafiken kan liknas vid ett sillstim). Hur som helst så vande man sig snabbt och det gick ju faktiskt att komma över till andra sidan utan några som helst problem. Det gällde bara att inte stanna eller tveka. Bilisterna körde sakta och anpassade sig på ett helt annat vis än här i Singapore.
I Singapore gäller det bara att komma fram först, byta filer utan att blinka, trycka sig in mellan bilarna och strunta i alla andra.
Vietnameserna tog det lugnt, hetsade inte upp sig. En man vi träffade där sa, det är bara att flyta med och ta det lugnt i trafiken så fungerar det alldeles utmärkt. Visst händer det olyckor men färre än man kan tro. Kanske en filosofi som fler skulle må bra av att anamma.
Å andra sidan så det där med att ta det lugnt i trafiken var inte så behagligt när vi tog en dagstur ut till Halong Bay, en ca sjutton mil lång enkel resa med privat-chafför som verkligen tog det lugnt. Han körde nämligen ca 65 km i timmen där det både var möjligt att köra snabbare och tillåtet att köra i 80. Resan tog tre och en halv timme dit och lika lång tid hem. Snacka om träsmak i baken. Men den där ordnade kaoset som fanns inne i stan den verkade inte gälla ute på landsbygden för där var det verkligen ett under att det inte hände mer. Bilisternas omkörningar trots mötande trafik var hemska att uppleva.
När vi väl var framme var det ändå värt besväret för framför oss låg en Djonk (båt) och väntade på oss för att ta oss ut på en tre timmars båtresa i en fantastisk miljö med i stort sett bara vatten och berg med sparsam vegetation. Vi hade hela båten för oss själva förutom kapten, 2 gastar, kock, servitris och guide. Solen gassade och det serverades en fantastisk fem rätters lunch. Det var bara att njuta och insupa den härliga atmosfären och lugnet i kontrast mot staden Hanoi.

The Nurses day

Torsdag den 4 Augusti
Idag var det dags igen för mitt volontärarbete. Var lite sen då den här dagen bjöd på dåligt väder med kraftigt regn och åska.
När det regnar kör bilisterna riktig sakta och det stoppar upp trafiken ordentligt. Asfalten blir hal och däcken är troligen inte i bästa skick så det är nog därför alla saktar ner, ibland saktar de ner alldeles för mycket i min tycke. De riktigt masar ser fram, ungefär som när de är ute och promenerar.
I a f så kom jag lite sent, patienterna var redan på plats på sjukgymnastiken och idag verkade det vara gott om personal.
De var full rulle och jag frågade varför det var så mycket folk där idag, de ville ju ha min hjälp på torsdagar då de oftast hade personalbrist.
Förklaringen var att de firade sjuksköterskans dag idag mellan kl. 12.00-15.00 med lunch, underhållning och tal. Det ville ju alla vara med och fira och det bjöds ju på gratis lunch!
Jag blev inviterad att vara med och fira. Självklart ville jag det.
Det började med tal av Patrick Lee som är en av de högsta cheferna på sjukhuset. Efter talet kom de in med en jättetårta så stor att nästan inte ens rullbordet den rullades in på räckte till.
Alla högt uppsatta personer ställde sig bakom tårtan, de tog ett gemensamt tag i tårt-spaden (eller låtsades att de höll i den, det var ju bara två som kunde hålla i), tårt-spaden trycktes igenom tårtans mitt samtidigt som de ropade HAPPY NURSES DAY.
Invigningen var klar och firandet kunde börja.
Blivande sjuksköterskor fick diplom efter tre månaders inskolning på respektive avdelning. Alla systrar fick varsin röd ros. Jag fick också en ros och fler kom fram och skakade hand med mig, b la chefen för sjukhuset tackade för hjälpen de fick. Han hade även sett mig på golfbanan ( vi var tydligen medlemmar på samma golfklubb.) Kul att bli uppskattad och igenkänd ;=).
Det serverades lunch-buffe, jag blev inviterad av chefsstaben att ta från det "fina bordet" vilket sades skulle vara vegetariskt, jag undrar om kyckling ingår i vegetarisk mat?? För det var en av maträtterna där. En av läkarna gick med mig hela tiden och informerade mig om vad maträtterna innehöll, trots att det stod en etikett vid varje maträtt. Här blev man ordentligt omhuldad, kände mig nästan som VIP-gäst.
Personal från de olika avdelningarna underhöll med sång och dans. De hade nog övat en hel del för några av uppträdandena var riktigt bra.
Synd bara att jag var tvungen att rusa hem innan det var slut. Det läckte nämligen igen från vår Air con. i sovrummet och de skulle komma (efter påtryckning) mellan kl. 14-16 idag och fixa det.

Kaloriförbrukning

Fredag den 29 Juli
I går var jag åter och arbetade på sjukhuset. Inte som sjuksköterska utan mer som "taxi-driver", jag hämtade b l a nr 25, 71, 79 och 81 dvs patienterna på LW3 (var lika med avdelningen på vån 3, eller från Ward 2 alt. Ward 3. Förde dem i rullstol till sjukgymnastiken. Efter sjukgymnastik alt. behandl. tog jag åter pat. tillbaka till deras respektive avdelningar.
Under två timmars tid var det skytteltrafik fram och tillbaka. Tala om att det försvann massor av bensin (vatten) för jag kände hur svetten rann efter ryggraden, längs hårbotten, ner på halsen och på pannan.
Även oljan (kalorier) minskade nog en hel del och det är ju perfekt, för när vi var hemma i Sverige blev det ju ett relativt högt uppsving av den varan.
Det där som är så gott finns ju i massor hemma, godis i lösvikt, kaffebröd, ost, leverpastej med inlagd gurka, kalori-rika middagar med efterrätt är ju inte nödvändigt men ack så härligt med dessa smakupplevelsen när det kommer in i munnen, man njuter en stund och när det är uppätet så upptäcker man att det kanske inte var så bra för hur som helst så sitter resultat av det goda runt midjan!
Då gäller det att inte fortsätta på den vägen utan bryta mönstret och börja träna. När jag inte kan träna el spela golf nu p g a revbensskadan så har jag hittat den perfekta motionsformen som taxi-driver . Nytta med nöje, jag förlorar kalorier och träffar härliga människor på köpet, samtidigt som de får ovärderlig hjälp av b l a mig. Trots att det inte blir samma sak med patienterna som när jag är ute med min kompis Doina där det blir både walk and talk så finns det faktiskt också annat i livet som inspirerar en och gör en glad.
Bland dessa fattiga människor verkar det inte finnas någon missunnsamhet över att en del människor kan göra roliga saker i livet, jobba gratis OM MAN VILL,( när man vill), utan de tar tacksamt emot all hjälp de kan få!
Bara det där med att se Steven, en gammal man som själv går lite ostadigt men ändå hjälper till att skjutsa patienter i rullstol. Jag vet inte ännu om han arbetar som volontär eller bara kommer dit ändå. Han är iaf också en gentleman visade det sig då han öppnade dörren för mig och sa med ett leende, I am your door-man, man kan inte annat än känna värme i hjärtat av ett sådant beteende och bara det gör en verkligen glad.
Eller en del patienters nyfikna pigga ögon som följer en vart man går. Är nog exotisk i deras ögon eller vad tror ni? Jag ser att jag gör dem glada och det gör mig också glad.
I varje fall känner jag att jag trots att jag inte för närvarande använder min sjuksköterskekompetens njuter av tillvaron.
OCH det är ju som ni vet ´få sjuksköterskor som kan jobba och ändå fortsätta att ha välskötta händer och vackra målade naglar!´Inte sant??!!
OCH det är väl ingen som missunnar mig att fortsätta ha vackra händer och naglar??? Eller att jag har den möjligheten att kunna välja och njuta av tillvaron även om det är en kort tid i ens liv!